everywhere you go
varje dag formar vi vårt liv. vissa dagar ser det ut att bli som vi vill ha det, vissa dagar stannar allting upp och det enda jag kan tänka är: "ska det alltid se ut såhär?"
idag skrev någon till mig, på tal om utbildningar och livets framtid: "the best education you will ever get is traveling. nothing teaches you more than exploring the world and accumulating experiences". har egentligen aldrig känt mig så rik på kunskap och kärlek som jag gör nu. alla människor som jag träffat på mina resor, vissa av dem har funnits i mitt liv i flera år och en har etsat sig fast i hjärtat lite mer anmärkningsvärt. det kan jag inte tacka mig själv nog för. när livet ibland inte cirkulerar, kan vissa av oss glömma att det bara är vi själva som formar vårt eget liv. en liten note to self skulle jag vilja säga. jag ska komma ihåg vad som har skapat mig: resorna. både de gjorda och de kommande. och pappa, som alltid sagt åt mig att forma det liv jag vill leva.
(det var bara en av alla paranteser i mitt liv).
☆
I remember when I was younger and I wanted to be beautiful. Now I'm a bit older and I want to be intelligent. I want to burn hearts with brilliance and engulf souls with compassion. I want to be loved for my thoughts and nothing else.
Ctrl + alt + delete
Jag satt häromdagen och laddade upp någonting på datorn, när allting bara hängde sig. När datorn låser sig, vet vi alla att det finns en sista utväg. Tryck ned tre särskilda tangenter samtidigt och du gör en omstart. Det är inte alltid helt optimalt, men vi inser till slut att vi behöver göra något åt saken.
Vi borde tänka så i livet. Många sitter bara och väntar på att saker ska bli bättre. Det är samma sorts önsketänkande som när du tittar på ett datorprogram som sedan länge fastnat vid 98 % uppladdning. Du vet att det inte räcker med 98 %, det fungerar inte, det krävs 100 %, du vet det och alla vet det.
Ska du nå bättre resultat får du ibland acceptera att du behöver börja om från början. Antingen med samma program, och riskera att liknande sker igen, eller med ett nytt program som du inte känner till lika väl men som kan ta dig hela vägen fram. Det hjälper inte att sitta och stirra på datorskärmen.
Att göra en omstart innebär risken att förlora något viktigt, men också en möjlighet att vinna något annat och möjligtvis ännu viktigare. När något inte fungerar krävs en annan riktning än tidigare.
Att göra en ctrl-alt-delete kan alltså ses som en metafor för livet. Inte bara datorn behöver startas om ibland, ditt liv också. Den sortens omstart kan bli liten eller stor, vara önskad eller påtvingad, men den ger dig samma chans i livet som datorn ger. En möjlighet att bygga något nytt, och göra saker bättre.
Ingen klarar sig helt oskadd i det här livet. Saker sker, men det behöver inte vara fel. Att få omplantera dig själv i en mylla av annan, bördigare jord, kan vara just vad din inre planta törstat efter.
14.10.14
Människor är ambitiösa. Vi tillbringar så mycket tid med att vilja, sträva efter och önska. För det mesta är det bra. Ambition är bra. Att jaga saker med integritet är bra. Att drömma. Så länge inte jakten förminskar det vi redan har. Godheten vi tar för givet, människor vi tar för givna, liv som vi tar för givna. Få allt att räknas till ditt liv du lever, för ingen har råd att förspilla tid. Det vet jag. Gör något av ditt liv om du inte känner att du redan har gjort det. Och den enda som kan göra det, det är Du.
Färger i en vind
När Mamma vaknar ska vi alla finnas där för henne. När Mamma vaknar kommer vi alla pusta ut. När Mamma vaknar kommer jag krama om henne och säga "jag är hemma nu". När Mamma vaknar och om hon skulle tycka att allting känns tungt, kommer jag överösa henne med kärlek och säga vilken tur vi hade som fick ha henne kvar. När Mamma vaknar kommer jag berätta att hon och jag ska åka till London när hon blir frisk. När Mamma vaknar och har blivit frisk ska vi åka ut till Mormor och Morfar och fika. När Mamma vaknar och har blivit frisk ska vi åka hem till Lisse och smygskratta åt när Elsa dansar. När Mamma vaknar och det visar sig att hon aldrig blir som vanligt igen, kommer jag ändå vara SÅ himla tacksam över att jag har en Mamma och att det är just Hon.
Meningarna som gick runt i mitt huvud under två veckors tid då sjukdomsperioden pågick. Vi alla var hoppfulla och tyckte oss se ljuset i tunneln. Vi var desperata efter tecken som kanske kunde visa oss hopp. Så beroende av samtal, siffror och förbättringar som vi var. Och när vi försökte se oss en framtid utan Mamma dök alltid en spärr av förnekelse upp. Kan fortfarande inte tänka mig en framtid utan henne.
Jag talar nog inte bara för mig själv när jag säger att livet har blivit väldigt mycket annorlunda. Jag trodde jag visste hur jag skulle reagera efter en förlust som denna, då en av mina föräldrar har gått bort, men jag tror man aldrig kan veta det innan förrän det har hänt. Jag trodde aldrig jag skulle klara av detta. Trodde jag skulle bli sängliggandes och tycka synd om mig själv resten av livet. För många bryts ned totalt medan andra efter ett tag finner styrka och mening med sitt liv.
Jag till exempel, jag tror mig veta vad jag ska studera. Eller jag vet. Jag har hittat det jag skulle brinna för. Just nu står jag på ostadiga ben, men jag vill mer än allt annat leva vidare och bygga upp mitt liv efter hur jag vill ha det. Ingen tid får gå till spillo, sånt har vi inte tid med...
Jag saknar dig
I sex hela dygn har jag levt i den värsta tänkbara mardrömmen. Jag har spenderat mer tid på ett sjukhus och i en bil påväg till och från, mer än vad jag varit hemma. Man kan säga att jag färdas fram och tillbaka mellan helvete och... helvete.
Men jag tar det hela från början. För er som undrar och för er som inte undrar, men som läser detta ändå.
Det var onsdagen den 30 juli 2014. Jag, Frida och Rebecka vaknade upp i våran varma lägenhet i Notting Hill. Våran första konversation den morgonen började med ett gapskratt åt gårdagen. Vi hade haft en riktigt lyckad utekväll tillsammans och var därför riktigt glada. Rebecka skulle olyckligtvis jobba den dagen men jag och Frida hade hela dagen fri.
Vi klädde på oss och fixade till våra trötta ansikten innan vi gick för att äta brunch på vårt stamhak Le Pain Quotidien.
Vi beställde in det säkra kortet så att säga, efter det satt vi bara och skrattade och gick igenom gårkvällen från början till slut.
När servitören hade ställt ned våra tallrikar med mat kom samtalet jag alltid har fasat för.
Telefonen ringde, i samma sekund som jag såg att det var Mormor på ingående samtal började jag skratta och sa: "Det är Mormor som ringer, hon ringer inte varje dag".
Jag svarade med en glad ton varpå jag hör Mormors korta och dystra svar. Hon avbröt mig mitt i en mening och sa: - Josefin, jag har dåliga nyheter att berätta. Jag hann tänka ungefär tusen tankar på två sekunder och kände samtidigt hur det vände sig i magen.
Då fortsatte hon: - Det är Ann-Sofie, hon har fått en hjärnblödning. Och sedan brast hon ut i gråt.
Jag blev stel och glömde helt bort att jag satt på en restaurang. Svarade Mormor liknande: - Nej, inte Mamma. Va? Vad hände? Kommer hon överleva? Vart är hon nu? Jag vred på mig och kände paniken komma, grät högt, ställde mig upp, försökte andas djupa andetag, tittade på Frida (hon såg vettskrämd ut) och frågade sedan Mormor igen om Mamma kommer överleva.
Mormor tog händelseförloppet från början.
Hon började med att säga att det var Mamma som ropade på Jesper och Johanna att ringa 112. Det var onsdag morgon och Mamma skulle upp och jobba. Johanna hörde Mamma så hon ropade på Jesper som som hastigast ringde ambulansen och förklarade situationen. Under tiden de väntade på ambulansen hade Mamma fallit ner på golvet, fått ryckningar i huvudet och slutat andas. Jesper hjälpte Mamma att börja andas igen genom att lyfta upp hennes huvud.
När ambulansen kom gjorde de en snabb bedömning och kom fram till att det handlade om hjärnan. De förberedde henne på Gävle sjukhus för att åka till Akademiska i Uppsala. När hon kom dit fick hon genomgå sin första operation i hjärnan för att stoppa blödningen. Därefter behövde hon en till operation. Så på ett par timmar genomförde hon två operationer.
Samtidigt som jag visste att Mamma låg och opererades befann jag mig i London. Skräckslagen, rädd och förstörd. Ville bara åka till Sverige.
Flög från London till Sverige dagen därpå, mötte Pappa på Arlanda och åkte direkt till Akademiska. När vi körde in på parkeringen såg jag Mormor och Morfar några meter ifrån oss, mina nerver låg utanpå kroppen. Jag kramade om dem hårt, kände när Morfars tårar föll ner på min axel. Vi gick mot ingången till avdelningen där Mamma ligger. Hjärtat klappade hårt och snabbt.
Jag och Pappa fick sitta i anhörigrummet ett tag innan läkaren kom och hämtade oss. När läkaren kom och jag förstod att vi skulle få gå in i salen och se Mamma kom slaget i magen.
Det jag fick se trodde jag bara man kunde se på film. Det var så hemskt. Det gjorde ont exakt överallt när jag såg Mamma. Kunde knappt andas. Ville inte röra henne, kunde inte prata. Det var en stor chock. Min fina Mamma.
Jag gick ut från salen, kände att jag bara ville därifrån. Åkte till Gävle med Pappa och ältade fram och tillbaka i mitt huvud.
Fick inte mycket sömn den natten, var helt söndergråten. Bet ihop och åkte tillbaka till Uppsala andra dagen tillsammans med Håkan, Jesper och Johanna. De är såklart lika upprivna som mig så deras första möte med Mamma som nedsövd, liggandes i respirator med slangar överallt var också en chock för dem. Men Johanna var stark nog att läsa upp ett brev som hon hade skrivit till Mamma.
Under de två första dygnen försökte de väcka Mamma och få kontakt, men hon var helt okontaktbar, förutom att hon nickade på huvudet någon gång. Då kändes det inte helt hopplöst.
Den natten sov jag helt okej. Men jag fick vakna till ett av de värsta smsen någonsin. Mormor skrev att Mamma blivit jättesjuk och att hjärnan hennes hade svullnat så pass mycket att den nästan inte fick plats i huvudet. Hon behandlades med den aggressivaste medicinen och var så djupt nedsövd det bara gick. Vilket tydde på att läget var jättekritiskt och att besökstiderna därmed hade tagits bort och vi fick besöka henne närsomhelst under hela dygnet. Tog det beskedet direkt som att det var över för Mamma. Att det inte fanns något de kunde göra om hon inte svarade på behandlingen.
Satt mittemot Pappa vid köksbordet, alldeles kallsvettig, fick inte fram ett ord, bara grät. Och Pappa fällde tårar. Men på något sätt tog vi oss samman och gick ut till bilen, jag, Pappa, Jessica och Linn, gasade på mot Uppsala. De 10 milen var hemska(re). När vi kom fram till sjukhuset gav Pappa mig en form utav lyckospark och sa: - Nu ber du din Mamma att skärpa till sig och var med i matchen.
Det var Min stund med Mamma.
När jag kom ut igen var jag så utmattad. Men kände att jag hade peppat både mig själv och Mamma till att vara starka och ta oss igenom detta.
Åkte till Gävle för att ta en dusch och få i mig något, sedan åkte jag ner till sjukhuset igen fast med Lisse, Catrin, Mormor och Morfar. Det kändes så förjävligt den dagen att jag bara ville falla ihop och glömma bort allt. Anledningen till att jag åker fram och tillbaka är för att jag måste andas från sjukhusmiljö och slangar.
I måndags åkte bara jag och Lisse ner. Vi fick något bättre besked från läkaren då. Mammas svullnad i hjärnan hade minskat från en viss enhet till en annan, men läget var fortfarande kritiskt. Vi fick även reda på att Mamma hade fått lunginflammation och feber, men får antibiotika mot det. När vi lämnade sjukhuset kändes inte allt lika hopplöst. Jag var tacksam över att något för en gångs skull gick åt rätt håll.
Igår när jag, Mormor och Lisse hälsade på var det tungt trots några positiva besked. Antar att chocken har lagt sig nu så att jag förstår att allt är på riktigt.
I nuläget ser det ut så att svullnaden har gått ner, febern har gått ner, värdena är normala och hjärnan syrsätter sig bra.
För att ni lättare ska förstå vad jag menar med svullnad och tryck i hjärnan så ska jag tala om att Mammas tryck i måndags låg på över 20 enheter, tidigt igår morse låg trycket på 18, vid lunchtid på 12 och nu ligger trycket på 6. Trycket hos en normal människa ska ligga på runt 5-10. Vilket är positivt.
Förhoppningsvis tar Mamma sig igenom de tio mest kritiska dygnen. Hon är inne på det sjätte dygnet idag och just nu ser läget stabilt ut.
Man glömmer nästan helt bort att leva sitt egna liv. Med man menar jag mig själv och de närmsta runt omkring. Man äter för att man måste, fast det egentligen skulle räcka med ett piller som gör att man får i sig alla näringsämnen. Ingenting smakar gott och allt växer i munnen.
Jag har aldrig varit med om något så hemskt i hela mitt liv. Jag är så rädd för vad som ska hända med Mamma. Hon måste finnas i mitt liv, vid liv.
Måste tillägga att jag är otroligt tacksam över allt stöd jag har fått från er. Väntade som oväntade människor hör av sig och delar min sorg. Det är lite tack vare er som jag kan vara stark och orka fortsätta trots smärtan i bröstet och svagheten i kroppen. Nu ska vi fortsätta be för att Mamma ska klara detta. Det måste hon, hon har inget val!
Yes since we found out, since we found out, that anything could happen
Det är märkligt hur livet ibland artar sig. Inte kunde jag för lite mer än ett halvår sedan tro att jag skulle flytta hit till Los Angeles. För att studera dessutom, jag som absolut inte skulle plugga mer på ett tag efter gymnasiet. Men mina tankar och åsikter ändrades chockerande snabbt. I det här fallet fick jag upp motivationen till att spinna vidare på ett nytt intresse, som är fotografi. Och jag ville verkligen inte stanna kvar i Gävle och inte veta hur framtiden skulle se ut, för just då när jag tänkte på den såg den osäker ut. Det kändes som att allt hängde på en skör tråd, vilket det i och för sig gjorde. Men när saker och ting visade en ljusare sida på livet, då visste jag, den här chansen ska jag ta! Jag vet med mig själv att jag inte kommer stanna här hela livet, det finns för mycket hemma i Sverige som jag inte kan leva utan. Och en av sakerna är det som inte fick ett värdigt avslut. Inte någonstans...
För att inte tala om min familj och mina vänner, de hade jag aldrig kunnat leva utan. Alla de gånger de har tagit emot mig när jag har "ramlat", funnits där för mig när mitt liv har varit ostabilt och ja, listan kan göras lång.
Fick ett mejl häromdagen där det bland annat stod "Fröja har börjat säga hela meningar, hon kan säga Fröja sitta där, Fröja äta mat." Mina tårar började rinna i samma sekund som jag läste det, det gjorde så ont att veta att jag inte var där den gången hon sa sina första meningar. Samtidigt blev jag glad, det börjar bli människa av henne också.
På den korta tiden jag har varit här har jag klargjort för mig själv vad jag vill göra efter detta. Har haft mycket tid åt tänkandet på egen hand, och därmed vet jag nu vad mitt nästa mål är.
Yes!
It's all gonna happen
Det händer mycket, hela tiden. Ingen tid går till spillo. Jag ska hinna umgås och träffa alla innan jag flyttar, och det är svårt med tanke på att tiden är knapp. Jag gillar känslan av att ha fullt upp samtidigt som jag är rädd för att behöva skriva ett hejdå via sms.
Det är knappt att jag sover, för tankarna håller mig vaken om nätterna. Men sömn är definitivt inte prio ett just nu, och jag håller mig vaken ändå, så nog överlever jag det allt!
I mina öron spelas Video games och This is what makes us girls om vartannat, emellanåt kommer jag på något mer jag kan packa ner i resväskan. Och förresten, nu är det nära hörrni, riktigt nära!
All around the world
Idag har mina tankar varit lite överallt, och ovanligt utspridda. Som på den perfekta julklappen, hur nyårsmenyn ska se ut, nya relationer, om jag ska byta till en annan hårfärg, vad jag ska ha på mig på nyår, Los Angeles och allt därtill, min mamma, hur frostingen på cupcakesen ska smaka på julafton, mina vänner, tanterna och personalen på jobbet som jag kommer sakna och hur tomt det är i min garderob efter att jag har rensat den. Listan kan göras mycket längre, vilket skrämmer mig lite. Men jag har intalat mig själv att det är normalt att vara tankspridd med tanke på allt som ska hända den kommande månaden. Om 30 dagar kommer jag pusta ut och känna förväntan inför vårterminen på Santa Monica college. Innan dess är det bara att bita ihop och låta nerverna spela sitt spel. Jag är glad över att jul och nyår är på ingång, det lockar min uppmärksamhet till saker som bakning, pynt och organiserande. Alla som känner mig vet att jag är väldigt familjär och inte har varit utan min familj längre än två veckor, har dessutom inte befunnit mig på andra sidan jordklotet, utan på en mer rimlig distans. Visst känns det jobbigt och väldigt overkligt, men jag vill det här mer än allt annat, så att inte åka iväg vore en stor förlust. Jag vet ju att mina kära inte försvinner någonstans. Och så småningom flyttar jag tillbaka till Sverige inom några år. Nu har jag viljan mer än någonsin att lätta på vingarna, och har jag fått rätt uppfattning om mina blivande roommates så tror jag att detta kommer bli AWESOME!
66 days left
Vissa dagar, som idag, knackar verkligheten på dörren. Det är inte riktigt en naturlig verklighet för mig eftersom jag fortfarande inte förstår att jag snart ska flytta från Sverige. När tanken slår mig, vänder det sig i magen och jag blir pirrig i hela kroppen. Samtidigt känns det konstigt då jag ska lämna alla nära och kära på en obestämd tid. Jag vet att det förmodligen kommer vara den nyttigaste och roligaste upplevelsen i mitt liv, och jag kommer lära mig så otroligt mycket. Men att vara borta från familjen som jag aldrig har varit förr, kommer bli den största utmaningen. Om tre veckor, när jag har besökt den Amerikanska ambassaden och fått mitt visum i handen, det är först då jag kommer inse att äventyret är på riktigt! Jag kan redan säga att det är påbörjat, för alla förberedelser har tagit en enormt lång tid och jag har gjort så himla mycket för att göra detta möjligt. Att ha klarat av allt detta på egen hand, har stärkt mig och fått mig att förstå att jag kan klara mig själv!
Redan nu har jag börjat spåna över vad jag ska packa ner i mina resväskor, det står still i huvudet måste jag säga. Jag vill ha med mig svenska frukostvaror, hela min garderob, min stol från kartell (haha omöjligt), min familj samt mina vänner. Ja, det blir en lång packningslista. Tur är i alla fall att det går att skicka post över till mig så jag kan få svenskt lösgodis. Det lär jag sakna.
When nothing stands in the way
En ny vecka väntar, bara en timme bort. Ett nytt äventyr väntar, bara 77 dagar bort. Jag känner mig förväntansfull och glad inför den kommande vintern, för ovanligheterns skull. Min hy har återfått sitt gamla jag. Jag har aldrig varit så nöjd över en lön som den jag fick den här månaden. Jag tycker helt plötsligt om kebabpizza. Jag fryser mer än vanligt. Jag ser fram emot en dag med mig själv i Stockholm, där jag ska inhandla julklappar. Jag har blivit överkänslig mot laktos. Jag älskar mina vänner. Min svaghet i livet är kokos. Jag har börjat engagera mig mer i matlagning. Jag är inte lika lat som jag brukade vara. Och jag är bara allmänt tillfredställd över hur mitt liv ser ut just nu. Ett stort plus är att jag har umgåtts med min pappa mer än vanligt på sistone.
Runt hörnet väntar livet
Imorgon är det jag som kommer ge tröttheten ett ansikte. Det blir så när man måste plugga hela nätter. Men det gör ingenting, för imorgon skriver jag mitt näst sista prov i gymnasiet. Tiden har gått så himla fort nu på slutet, och det har varit till min fördel då jag har haft de jobbigaste veckorna i mitt liv när det gäller skolan. Jag har skrivit två prov i veckan i över en månads tid, och det tar på krafterna må ni tro! Och inte nog med det, många inlämningsuppgifter har jag även avverkat under den tiden, och det har inte varit så lätt det heller. Många runt omkring mig har fått stått ut med mitt tjat om skolan länge, och det är egentligen ingenting jag kan göra åt, för när jag tycker att något är väldigt jobbigt vill jag prata om det. Men snart är det slut med det, för snart börjar livet. Och ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag nu, det kunde jag inte tro för en månad sedan. Runt hörnet väntar livet liksom. Otroligt. Otroligt jävla bra gjort av mig. Så otroligt härlig känsla jag har inom mig just nu!
Där vi en gång var
Jag och regn är inte den perfekta kombinationen, vi går inte ihop. Mitt humör vreds ned till noll när jag skymtade regndropparna som föll ner från himlen i morse. Och självklart fortsätter det nu. Det var en himla tur att det var uppehåll när jag cyklade hem från skolan... Just nu ligger jag i sängen med musik i öronen, musik som får mig på ett otroligt bra humör. Jag struntar numera i att regnet öser ner utanför mitt fönster. Det enda som snurrar i mitt huvud är studenten och åter studenten. Kan inte fatta att det är 29 dagar kvar tills studentveckan startar. Gick jag inte i ettan nyss? Jag är inte längre rädd eller orolig över vad som ska hända efteråt, utan jag vet att det jag vill göra är möjligt. Och det känns väldigt bra. Det som däremot skrämmer mig lite är eventuella splittringar. För om jag flyttar, vad händer med kontakten med mina vänner då? Det sägs att ingenting kan skilja bästa vänner åt, oavsett vad som händer, men jag vet inte om jag skulle klara av tanken på att de inte finns i närheten. Om jag fick bestämma, skulle jag ta med alla jag älskar!
Tankar kring...
Ett problem som jag alltid har på söndagar är att somna i tid. Jag vet inte om det beror på att jag vaknar för sent på söndagsmorgonen eller om det beror på ångesten inför en ny vecka i skolan. Hur som helst, denna gång vet jag att det beror på ångest. Den har nämligen ökat en aning, fråga mig inte om varför. Ni som känner mig vet.
Tro inte att jag är deprimerad, för det är jag inte. Jag är bara less på att jag kommer minnas min sista tid i skolan som någonting negativt. Återigen, ni som känner mig vet. Självaste studentfirandet kommer jag njuta av, det kommer vara en otrolig känsla när allt är över.
Innan alla kommande bravader hinner jag fylla 19 år samt åka på en resa med min pojkvän. Det är 23 dagar kvar tills jag ska firas av släkt och vänner, och 53 dagar kvar tills planet lyfter mot Turkiet. Det är underbart! Underbart!
