Min älskade Mamma
Idag känns det att jag lever. Idag tycker jag att livet är orättvist. Och ett flertal gånger idag har det huggit till i mitt hjärta. Det är mors dag och jag har ingen att uppvakta. För man vill ju visa sin egen mor uppskattning, så den här dagen existerar numera inte längre för mig.
Dagen jag fick veta att läkarna skulle stänga av respiratorn som höll Mammas kropp vid liv, tre dagar senare efter beskedet, är det enda jag har tänkt på sedan jag öppnade ögonen idag. Att sitta öga mot öga med någon man inte känner, som talar om för en att ens Mamma kommer leva i tre dagar till, det är fullständigt obegripligt. Fortfarande. Jag vill inte.
Jag har inte varit och hälsat på Mamma på flera månader, jag vill inte åka till graven och se hennes namn på en platta. Det skäms jag för. Jag får ångest. Jag blir rädd. Rädd för smärtan jag vet kommer när jag är påväg dit. Och jag är rädd att någon ska se tårarna som rinner ned för min kind. Jag är rädd för att visa mig svag. För det gör så ont. Det krävs mer energi än vad man tror.
Jag är glad för eran skull, som har eran Mamma kvar, det missunnar jag ingen. Det bara brister i hela kroppen när jag vet att jag inte kan krama min. För det behöver jag nu, en kram av Mamma!
Frankly speaking
Flera gånger på en dag slås jag av en och samma tanke: jag är så fruktansvärt glad över vännerna jag har i mitt liv. Och när jag tänker på dem individuellt spelas ett minne jag har med vardera vän upp i mitt huvud. Det kan göra min dag, för varje minne jag har är antingen fint, roligt, galet eller sorgligt. Och varje person gör sig minnesvärd på deras egna vis. Det är det som jag älskar med mina vänner, alla är extremt olika. Tittar man i min godispåse kommer man att hitta choklad, salt, surt och sött -allt jag älskar. Jag behöver det för att känna mig nöjd, och om något av det skulle fattas känner jag ett sug efter det. Precis så är det med mina vänner. Skulle någon av dem försvinna ur mitt liv skulle jag märka det tydligt, eftersom var och en är unik och har sin smak (bland annat), som behövs för att jag ska känna mig nöjd. Skulle aldrig köpa en påse godis som bara innehåller salt, för då skulle jag sitta där sen och vara sugen på en Marabou, sura körsbär och colanappar. Det funkar liksom inte. Förstår ni? Det blir struss! (Som Maja skulle ha sagt).
Det jag egentligen skulle få sagt, och inte göra så långdraget, var att jag är tacksam över att ni är mina vänner och att ni fyller en sån stor funktion i mitt liv. Och känner ni nu er jämförda med en colanapp, så säg till, för det var inte alls meningen! Puss <3
It takes two
Min fina vän Amanda som är gravid och strålar likt Blake Lively med sin baby bump.
Mycket har hänt när man inte har haft tid att blogga. Mina vänner får verkligen all min tid nuförtiden. Och det är ingenting jag klagar på. Det känns bra att det är på det viset.
Ctrl + alt + delete
Jag satt häromdagen och laddade upp någonting på datorn, när allting bara hängde sig. När datorn låser sig, vet vi alla att det finns en sista utväg. Tryck ned tre särskilda tangenter samtidigt och du gör en omstart. Det är inte alltid helt optimalt, men vi inser till slut att vi behöver göra något åt saken.
Vi borde tänka så i livet. Många sitter bara och väntar på att saker ska bli bättre. Det är samma sorts önsketänkande som när du tittar på ett datorprogram som sedan länge fastnat vid 98 % uppladdning. Du vet att det inte räcker med 98 %, det fungerar inte, det krävs 100 %, du vet det och alla vet det.
Ska du nå bättre resultat får du ibland acceptera att du behöver börja om från början. Antingen med samma program, och riskera att liknande sker igen, eller med ett nytt program som du inte känner till lika väl men som kan ta dig hela vägen fram. Det hjälper inte att sitta och stirra på datorskärmen.
Att göra en omstart innebär risken att förlora något viktigt, men också en möjlighet att vinna något annat och möjligtvis ännu viktigare. När något inte fungerar krävs en annan riktning än tidigare.
Att göra en ctrl-alt-delete kan alltså ses som en metafor för livet. Inte bara datorn behöver startas om ibland, ditt liv också. Den sortens omstart kan bli liten eller stor, vara önskad eller påtvingad, men den ger dig samma chans i livet som datorn ger. En möjlighet att bygga något nytt, och göra saker bättre.
Ingen klarar sig helt oskadd i det här livet. Saker sker, men det behöver inte vara fel. Att få omplantera dig själv i en mylla av annan, bördigare jord, kan vara just vad din inre planta törstat efter.
2015.05.04
Har haft väldigt blandade veckor den senaste tiden. Nya människor har kommit
mig nära inpå livet, har fått ett nytt jobb, varit med om roliga och mindre roliga
händelser, lärt mig älska livet lite mer samt varit otroligt stolt över min moster.
