När vi har drabbats av en katastrofal förlust, går vi igenom fem olika stadier av sorg. Vi reagerar med förnekelse... eftersom förlusten är så ofattbar att det är svårt att tro på det som hänt.

Vi blir arga på alla. Arga på de som överlever och på oss själva. Sen förhandlar vi. Vi bönar och ber. Vi erbjuder allt vi har. Vi erbjuder våra själar, i utbyte för en enda dag till. När det inte går att förhandla mer och när vi inte orkar med att vara arga, då blir vi deprimerade och förtvivlade, tills vi måste acceptera att vi har gjort allt vi kunnat. Då släpper vi taget. Vi släpper taget och accepterar det som hänt. 

Trots att vi nu har förlorat en väldigt stor del av oss, finns alltid den ängel som föddes på denna jord och som nu har lämnat oss, i våra hjärtan. 

Det gör så ont och det vi hela tiden frågar oss är: Varför?

Livet är redan kort, varför ta det ifrån någon som knappt har fått levt det?

I sex hela dygn har jag levt i den värsta tänkbara mardrömmen. Jag har spenderat mer tid på ett sjukhus och i en bil påväg till och från, mer än vad jag varit hemma. Man kan säga att jag färdas fram och tillbaka mellan helvete och... helvete. 

Men jag tar det hela från början. För er som undrar och för er som inte undrar, men som läser detta ändå.

Det var onsdagen den 30 juli 2014. Jag, Frida och Rebecka vaknade upp i våran varma lägenhet i Notting Hill. Våran första konversation den morgonen började med ett gapskratt åt gårdagen. Vi hade haft en riktigt lyckad utekväll tillsammans och var därför riktigt glada. Rebecka skulle olyckligtvis jobba den dagen men jag och Frida hade hela dagen fri. 

Vi klädde på oss och fixade till våra trötta ansikten innan vi gick för att äta brunch på vårt stamhak Le Pain Quotidien. 

Vi beställde in det säkra kortet så att säga, efter det satt vi bara och skrattade och gick igenom gårkvällen från början till slut. 

När servitören hade ställt ned våra tallrikar med mat kom samtalet jag alltid har fasat för.

Telefonen ringde, i samma sekund som jag såg att det var Mormor på ingående samtal började jag skratta och sa: "Det är Mormor som ringer, hon ringer inte varje dag". 

Jag svarade med en glad ton varpå jag hör Mormors korta och dystra svar. Hon avbröt mig mitt i en mening och sa: - Josefin, jag har dåliga nyheter att berätta. Jag hann tänka ungefär tusen tankar på två sekunder och kände samtidigt hur det vände sig i magen. 

Då fortsatte hon: - Det är Ann-Sofie, hon har fått en hjärnblödning. Och sedan brast hon ut i gråt. 

Jag blev stel och glömde helt bort att jag satt på en restaurang. Svarade Mormor liknande: - Nej, inte Mamma. Va? Vad hände? Kommer hon överleva? Vart är hon nu? Jag vred på mig och kände paniken komma, grät högt, ställde mig upp, försökte andas djupa andetag, tittade på Frida (hon såg vettskrämd ut) och frågade sedan Mormor igen om Mamma kommer överleva. 

Mormor tog händelseförloppet från början. 

Hon började med att säga att det var Mamma som ropade på Jesper och Johanna att ringa 112. Det var onsdag morgon och Mamma skulle upp och jobba. Johanna hörde Mamma så hon ropade på Jesper som som hastigast ringde ambulansen och förklarade situationen. Under tiden de väntade på ambulansen hade Mamma fallit ner på golvet, fått ryckningar i huvudet och slutat andas. Jesper hjälpte Mamma att börja andas igen genom att lyfta upp hennes huvud. 

När ambulansen kom gjorde de en snabb bedömning och kom fram till att det handlade om hjärnan. De förberedde henne på Gävle sjukhus för att åka till Akademiska i Uppsala. När hon kom dit fick hon genomgå sin första operation i hjärnan för att stoppa blödningen. Därefter behövde hon en till operation. Så på ett par timmar genomförde hon två operationer. 

Samtidigt som jag visste att Mamma låg och opererades befann jag mig i London. Skräckslagen, rädd och förstörd. Ville bara åka till Sverige. 

Flög från London till Sverige dagen därpå, mötte Pappa på Arlanda och åkte direkt till Akademiska. När vi körde in på parkeringen såg jag Mormor och Morfar några meter ifrån oss, mina nerver låg utanpå kroppen. Jag kramade om dem hårt, kände när Morfars tårar föll ner på min axel. Vi gick mot ingången till avdelningen där Mamma ligger. Hjärtat klappade hårt och snabbt.

Jag och Pappa fick sitta i anhörigrummet ett tag innan läkaren kom och hämtade oss. När läkaren kom och jag förstod att vi skulle få gå in i salen och se Mamma kom slaget i magen.

Det jag fick se trodde jag bara man kunde se på film. Det var så hemskt. Det gjorde ont exakt överallt när jag såg Mamma. Kunde knappt andas. Ville inte röra henne, kunde inte prata. Det var en stor chock. Min fina Mamma.

Jag gick ut från salen, kände att jag bara ville därifrån. Åkte till Gävle med Pappa och ältade fram och tillbaka i mitt huvud.

Fick inte mycket sömn den natten, var helt söndergråten. Bet ihop och åkte tillbaka till Uppsala andra dagen tillsammans med Håkan, Jesper och Johanna. De är såklart lika upprivna som mig så deras första möte med Mamma som nedsövd, liggandes i respirator med slangar överallt var också en chock för dem. Men Johanna var stark nog att läsa upp ett brev som hon hade skrivit till Mamma. 

Under de två första dygnen försökte de väcka Mamma och få kontakt, men hon var helt okontaktbar, förutom att hon nickade på huvudet någon gång. Då kändes det inte helt hopplöst.

Den natten sov jag helt okej. Men jag fick vakna till ett av de värsta smsen någonsin. Mormor skrev att Mamma blivit jättesjuk och att hjärnan hennes hade svullnat så pass mycket att den nästan inte fick plats i huvudet. Hon behandlades med den aggressivaste medicinen och var så djupt nedsövd det bara gick. Vilket tydde på att läget var jättekritiskt och att besökstiderna därmed hade tagits bort och vi fick besöka henne närsomhelst under hela dygnet. Tog det beskedet direkt som att det var över för Mamma. Att det inte fanns något de kunde göra om hon inte svarade på behandlingen. 

Satt mittemot Pappa vid köksbordet, alldeles kallsvettig, fick inte fram ett ord, bara grät. Och Pappa fällde tårar. Men på något sätt tog vi oss samman och gick ut till bilen, jag, Pappa, Jessica och Linn, gasade på mot Uppsala. De 10 milen var hemska(re). När vi kom fram till sjukhuset gav Pappa mig en form utav lyckospark och sa: - Nu ber du din Mamma att skärpa till sig och var med i matchen. 

Det var Min stund med Mamma.

När jag kom ut igen var jag så utmattad. Men kände att jag hade peppat både mig själv och Mamma till att vara starka och ta oss igenom detta. 

Åkte till Gävle för att ta en dusch och få i mig något, sedan åkte jag ner till sjukhuset igen fast med Lisse, Catrin, Mormor och Morfar. Det kändes så förjävligt den dagen att jag bara ville falla ihop och glömma bort allt. Anledningen till att jag åker fram och tillbaka är för att jag måste andas från sjukhusmiljö och slangar.

I måndags åkte bara jag och Lisse ner. Vi fick något bättre besked från läkaren då. Mammas svullnad i hjärnan hade minskat från en viss enhet till en annan, men läget var fortfarande kritiskt. Vi fick även reda på att Mamma hade fått lunginflammation och feber, men får antibiotika mot det. När vi lämnade sjukhuset kändes inte allt lika hopplöst. Jag var tacksam över att något för en gångs skull gick åt rätt håll. 

Igår när jag, Mormor och Lisse hälsade på var det tungt trots några positiva besked. Antar att chocken har lagt sig nu så att jag förstår att allt är på riktigt.

I nuläget ser det ut så att svullnaden har gått ner, febern har gått ner, värdena är normala och hjärnan syrsätter sig bra.

För att ni lättare ska förstå vad jag menar med svullnad och tryck i hjärnan så ska jag tala om att Mammas tryck i måndags låg på över 20 enheter, tidigt igår morse låg trycket på 18, vid lunchtid på 12 och nu ligger trycket på 6. Trycket hos en normal människa ska ligga på runt 5-10. Vilket är positivt.

Förhoppningsvis tar Mamma sig igenom de tio mest kritiska dygnen. Hon är inne på det sjätte dygnet idag och just nu ser läget stabilt ut. 

Man glömmer nästan helt bort att leva sitt egna liv. Med man menar jag mig själv och de närmsta runt omkring. Man äter för att man måste, fast det egentligen skulle räcka med ett piller som gör att man får i sig alla näringsämnen. Ingenting smakar gott och allt växer i munnen. 

Jag har aldrig varit med om något så hemskt i hela mitt liv. Jag är så rädd för vad som ska hända med Mamma. Hon måste finnas i mitt liv, vid liv. 

Måste tillägga att jag är otroligt tacksam över allt stöd jag har fått från er. Väntade som oväntade människor hör av sig och delar min sorg. Det är lite tack vare er som jag kan vara stark och orka fortsätta trots smärtan i bröstet och svagheten i kroppen. Nu ska vi fortsätta be för att Mamma ska klara detta. Det måste hon, hon har inget val!