Vissa dagar, som idag, knackar verkligheten på dörren. Det är inte riktigt en naturlig verklighet för mig eftersom jag fortfarande inte förstår att jag snart ska flytta från Sverige. När tanken slår mig, vänder det sig i magen och jag blir pirrig i hela kroppen. Samtidigt känns det konstigt då jag ska lämna alla nära och kära på en obestämd tid. Jag vet att det förmodligen kommer vara den nyttigaste och roligaste upplevelsen i mitt liv, och jag kommer lära mig så otroligt mycket. Men att vara borta från familjen som jag aldrig har varit förr, kommer bli den största utmaningen. Om tre veckor, när jag har besökt den Amerikanska ambassaden och fått mitt visum i handen, det är först då jag kommer inse att äventyret är på riktigt! Jag kan redan säga att det är påbörjat, för alla förberedelser har tagit en enormt lång tid och jag har gjort så himla mycket för att göra detta möjligt. Att ha klarat av allt detta på egen hand, har stärkt mig och fått mig att förstå att jag kan klara mig själv! 

 

Redan nu har jag börjat spåna över vad jag ska packa ner i mina resväskor, det står still i huvudet måste jag säga. Jag vill ha med mig svenska frukostvaror, hela min garderob, min stol från kartell (haha omöjligt), min familj samt mina vänner. Ja, det blir en lång packningslista. Tur är i alla fall att det går att skicka post över till mig så jag kan få svenskt lösgodis. Det lär jag sakna.