Färger i en vind
När Mamma vaknar ska vi alla finnas där för henne. När Mamma vaknar kommer vi alla pusta ut. När Mamma vaknar kommer jag krama om henne och säga "jag är hemma nu". När Mamma vaknar och om hon skulle tycka att allting känns tungt, kommer jag överösa henne med kärlek och säga vilken tur vi hade som fick ha henne kvar. När Mamma vaknar kommer jag berätta att hon och jag ska åka till London när hon blir frisk. När Mamma vaknar och har blivit frisk ska vi åka ut till Mormor och Morfar och fika. När Mamma vaknar och har blivit frisk ska vi åka hem till Lisse och smygskratta åt när Elsa dansar. När Mamma vaknar och det visar sig att hon aldrig blir som vanligt igen, kommer jag ändå vara SÅ himla tacksam över att jag har en Mamma och att det är just Hon.
Meningarna som gick runt i mitt huvud under två veckors tid då sjukdomsperioden pågick. Vi alla var hoppfulla och tyckte oss se ljuset i tunneln. Vi var desperata efter tecken som kanske kunde visa oss hopp. Så beroende av samtal, siffror och förbättringar som vi var. Och när vi försökte se oss en framtid utan Mamma dök alltid en spärr av förnekelse upp. Kan fortfarande inte tänka mig en framtid utan henne.
Jag talar nog inte bara för mig själv när jag säger att livet har blivit väldigt mycket annorlunda. Jag trodde jag visste hur jag skulle reagera efter en förlust som denna, då en av mina föräldrar har gått bort, men jag tror man aldrig kan veta det innan förrän det har hänt. Jag trodde aldrig jag skulle klara av detta. Trodde jag skulle bli sängliggandes och tycka synd om mig själv resten av livet. För många bryts ned totalt medan andra efter ett tag finner styrka och mening med sitt liv.
Jag till exempel, jag tror mig veta vad jag ska studera. Eller jag vet. Jag har hittat det jag skulle brinna för. Just nu står jag på ostadiga ben, men jag vill mer än allt annat leva vidare och bygga upp mitt liv efter hur jag vill ha det. Ingen tid får gå till spillo, sånt har vi inte tid med...
Kommentarer
Postat av: Anonym
💕💖💕
Trackback
