Det är märkligt hur livet ibland artar sig. Inte kunde jag för lite mer än ett halvår sedan tro att jag skulle flytta hit till Los Angeles. För att studera dessutom, jag som absolut inte skulle plugga mer på ett tag efter gymnasiet. Men mina tankar och åsikter ändrades chockerande snabbt. I det här fallet fick jag upp motivationen till att spinna vidare på ett nytt intresse, som är fotografi. Och jag ville verkligen inte stanna kvar i Gävle och inte veta hur framtiden skulle se ut, för just då när jag tänkte på den såg den osäker ut. Det kändes som att allt hängde på en skör tråd, vilket det i och för sig gjorde. Men när saker och ting visade en ljusare sida på livet, då visste jag, den här chansen ska jag ta! Jag vet med mig själv att jag inte kommer stanna här hela livet, det finns för mycket hemma i Sverige som jag inte kan leva utan. Och en av sakerna är det som inte fick ett värdigt avslut. Inte någonstans...

För att inte tala om min familj och mina vänner, de hade jag aldrig kunnat leva utan. Alla de gånger de har tagit emot mig när jag har "ramlat", funnits där för mig när mitt liv har varit ostabilt och ja, listan kan göras lång.

Fick ett mejl häromdagen där det bland annat stod "Fröja har börjat säga hela meningar, hon kan säga Fröja sitta där, Fröja äta mat." Mina tårar började rinna i samma sekund som jag läste det, det gjorde så ont att veta att jag inte var där den gången hon sa sina första meningar. Samtidigt blev jag glad, det börjar bli människa av henne också.

På den korta tiden jag har varit här har jag klargjort för mig själv vad jag vill göra efter detta. Har haft mycket tid åt tänkandet på egen hand, och därmed vet jag nu vad mitt nästa mål är.