Sunday brunch
För två månader sedan, när Lina hade kräftskiva, blev jag och ett par till tjejer bundna till varandra. Det gick snabbt och idag känns det som att vi har känt varandra flera år. Ställde till med brunch och planerade kommande händelser. Tjejerna kom kl. 12 och klev precis ut för dörren. Vi har suttit länge och njutit av allt gott som stod på bordet. De tog med sig ett och annat gott de också. Idag är jag glad, idag är en bra dag. ♥
When doves cry
Ännu en helg har passerat. Känns lite tungt att den är över för den har varit riktigt bra. Men får se till att veckan blir bra den med.
Igår var jag på Skybar och åt middag med Sofie, Lina och Julia. Det hände mycket under ett och samma restaurangbesök och alla gick därifrån nöjda, så det var riktigt lyckat! Kvällen fortsatte inne i stan, vi hade väldigt roligt där med. Slutade med att jag och Lina ramlade in i hennes lägenhet runt 6 imorse...
Farbror Linus kom och hälsade på över en dag, hade bakat en lemon- & meringue pie till hans ankomst. Den blev sådär syrligt god, inte söt och blaskig som man lätt kan få den på ett café (om man ska vara sån).
Champagneprovning.
Har fått umgås med de människor som var bland dem viktigaste i Mammas liv. Som nu har blivit mina viktiga ljuspunkter i vardagen. Var och en av kvinnorna är unika på sitt sätt, och därmed fyller de mitt tomrum. Ni är så viktiga för mig.
Tack alla ni som bidrog till en riktigt bra helg!
Carpe fucking diem
... (Eeeuw)
Avec vous
Det är så mycket dystert som skrivs i denna blogg nuförtiden så passar nu på att dela med mig av något roligt.
Igår firade Gabriella och jag att vi varit kompisar i 17 år. Vi drack vin och åt gott på Södra, det enda stället här i Gävle som är värd ett besök egentligen. Vad det gäller maten alltså.
Iallafall, där satt vi i flera timmar. Planerade helt spontant att åka till Paris. Vi bokade flygbiljetterna nu ikväll och vi åker i November. Ser verkligen fram emot det. 6 dagar i den romantiska staden. Jaaaaaaa! ♥
How to survive
Varje dag påminns jag om vad jag har kvar att leva vidare för. Helgen som varit har varit riktigt bra, den har inte läkt några sår, men den har efterlämnat ett hopp och glädje i kropp. Idag gråter jag glädjetårar. Inget har ju förändrats, men att få känna sig stark ibland, det gör mycket.
Ser fram emot en jobbvecka då jag får göra det jag tycker är roligt, ser också fram emot att söka utbildning till våren samt planera återflytt till London. London, London, London <3
Next to You, always.
Kommer ni ihåg när man var barn och ens största oro var om man kommer få den där cykeln i födelsedagspresent eller om man kunde få äta godis till frukost? Eller oron över att bli vuxen. Helt överskattat.
Att vara vuxen innebär ansvar. Ni vet själva.
Och var det någon som tog ansvar och kämpade, bland annat för oss barn, så var det Mamma. Hon har alltid visat oss, och framförallt mig som är vuxen, att allt är möjligt trots att man inte har alla pengar i världen samtidigt som man plågas av en hemsk smärta. Ingenting stoppade henne någonsin. Hon hade kunnat ge upp hundratals gånger, men brukade säga till mig att det var vi barn som var hennes drivkraft. Det beundrade jag henne för.
Jag blir så stolt när jag tänker eller talar om dig, Mamma.
Det här är till dig:
Tack för att du var min Mamma i 21 hela år. Hade velat ha dig kvar i minst 50 år till men himlen ville visst ha tillbaka dig, min ängel.
Du kommer leva kvar i mig som den vackra kvinnan du var.
Vet inte hur livet ska kunna gå vidare utan dig, men har lovat mig själv att inte älta för länge, för det hade du aldrig tillåtit.
Jag, Jesper och Johanna har som du vet väldigt många fina människor runt omkring oss. Så du ska inte oroa dig, vi klarar oss.
Det är bara det att vi kommer sakna dig så otroligt mycket.
Jag kommer sakna en sån simpel grej som när du kliade mig på ryggen om mornarna och sa godmorgon, och log alltid efteråt med ditt fina leende. Eller som när vi kollade på en sorglig film tillsammans och grät samtidigt. Vem ska jag göra det med nu?
Jag säger som Johanna:
Ingen, ingen kan få en bättre Mamma än mig. Du har satt dina spår i oss alla och kommer alltid finnas kvar. En dag kommer jag upp till dig, vi ses då.
Att vara vuxen innebär ansvar. Ni vet själva.
Och var det någon som tog ansvar och kämpade, bland annat för oss barn, så var det Mamma. Hon har alltid visat oss, och framförallt mig som är vuxen, att allt är möjligt trots att man inte har alla pengar i världen samtidigt som man plågas av en hemsk smärta. Ingenting stoppade henne någonsin. Hon hade kunnat ge upp hundratals gånger, men brukade säga till mig att det var vi barn som var hennes drivkraft. Det beundrade jag henne för.
Jag blir så stolt när jag tänker eller talar om dig, Mamma.
Det här är till dig:
Tack för att du var min Mamma i 21 hela år. Hade velat ha dig kvar i minst 50 år till men himlen ville visst ha tillbaka dig, min ängel.
Du kommer leva kvar i mig som den vackra kvinnan du var.
Vet inte hur livet ska kunna gå vidare utan dig, men har lovat mig själv att inte älta för länge, för det hade du aldrig tillåtit.
Jag, Jesper och Johanna har som du vet väldigt många fina människor runt omkring oss. Så du ska inte oroa dig, vi klarar oss.
Det är bara det att vi kommer sakna dig så otroligt mycket.
Jag kommer sakna en sån simpel grej som när du kliade mig på ryggen om mornarna och sa godmorgon, och log alltid efteråt med ditt fina leende. Eller som när vi kollade på en sorglig film tillsammans och grät samtidigt. Vem ska jag göra det med nu?
Jag säger som Johanna:
Ingen, ingen kan få en bättre Mamma än mig. Du har satt dina spår i oss alla och kommer alltid finnas kvar. En dag kommer jag upp till dig, vi ses då.
Mamma
När vi har drabbats av en katastrofal förlust, går vi igenom fem olika stadier av sorg. Vi reagerar med förnekelse... eftersom förlusten är så ofattbar att det är svårt att tro på det som hänt.
Vi blir arga på alla. Arga på de som överlever och på oss själva. Sen förhandlar vi. Vi bönar och ber. Vi erbjuder allt vi har. Vi erbjuder våra själar, i utbyte för en enda dag till. När det inte går att förhandla mer och när vi inte orkar med att vara arga, då blir vi deprimerade och förtvivlade, tills vi måste acceptera att vi har gjort allt vi kunnat. Då släpper vi taget. Vi släpper taget och accepterar det som hänt.
Trots att vi nu har förlorat en väldigt stor del av oss, finns alltid den ängel som föddes på denna jord och som nu har lämnat oss, i våra hjärtan.
Det gör så ont och det vi hela tiden frågar oss är: Varför?
Livet är redan kort, varför ta det ifrån någon som knappt har fått levt det?
Jag älskar dig.
Fix you
Panik. Rädsla. Sorg. Förtvivlan.
One day closer
Häromdagen när jag var ledig hade jag en heldag med Raluca, en tjej som jag jobbar ihop med på Esprit. Hon är den andra som står mig närmast här i London.
När vi sågs kom båda med förslag att vi ville besöka ett museum, så vi åkte till Lambeth North för att gå på Imperial War musem, som var stängt på grund av renovering. Istället promenerade vi till Waterloo för att se London Eye. Vi gick länge och pratade om allt. Vi är så lika hon och jag, trots att vi lever olika då hon kommer från Portugal och har en annan levnadskultur.
När vi hade gått över bron kom vi fram till tjock klump av människor, det var folk överallt. Då kom vi på att det var Tour de France, så vi stannade till för att titta. Det var roligt att se då folk var glada och hejade på de som cyklade.
Efter att vi hade gått länge var vi trötta i både ben och fötter och kände för en fika, så vi gick till det franska bageriet Paul som ligger bredvid Savoy och drack varsin Cappuccino och åt en gigantisk macroon.
Där satt vi i fyra timmar(!) och pratade, vi glömde helt bort tiden. Fast det är det som är så underbart, att vi alltid pratar oavbrutet. Jag har känt henne i fyra månader, fast det känns som att jag har känt henne hela livet, utan att överdriva. Vi har varit öppna med varandra sen dag 1. Det är fantastiskt att ha såna vänner. De är värda allt i världen.
Daily life
Igår kom min syster Linn till London. Hon är på språkresa här i England, och deras slutdestination är London. Så, nu är hon här. Fick chansen att spendera tid med henne, vilket kändes så himla bra i mitt hjärta. För just nu är hungern efter familjen svår att hantera. I'm homesick, som jag ofta säger till Hannah på jobbet. Trots att jag får träffa er alla om 9 dagar kan jag inte hjälpa att hänga läpp när jag tänker på er.
Imorse vaknade jag redan klockan 05, larmet stod på 07:45... Har en roomie som har en tendens att festa mycket, så när hon kom hem vaknade jag och kunde inte somna om. Har alltså haft gott om tid denna morgon. Sitter just nu på Pret och dricker kaffe och det som är kvar av min crush smoothie. Börjar klockan 10 idag, äntligen ett lite tidigare shift säger jag bara. Har jobbat för många 12-21 pass på senaste. Saknar att jobba 7-16.
Party party!
Jag orkar inte skriva.
Cirque du Soir
Den här bilden bjuder jag på... Haha!
Cirque är som sagt den bästa klubben jag har varit på. Det var verkligen cirkus därinne så att säga. Dvärgar, clowner, shower (som var lite sjukare än på en vanlig cirkus), dansare, maskerade män, popcornmaskin och champagne i maaaaaaaassor! Jag och Sofie fick åka cykeltaxi för första gången samt efterfesta på hotell W tills jobbfolket i London skulle börja sin dag. Det var det bästa dygnet i mitt liv (utan Pappa, hihi).
You are my everything
Den andra kvällen var vi ut och åt på en italiensk restaurang. Eller okej, vi åt italienskt varje kväll. Gott var det. Efter den måltiden kände jag mig helt återställd från förra kvällens bravader. Vi kände att ingen tid fick gå till spillo så jag och Sofie drog vidare till en pub för att dricka några öl. På vägen dit träffade vi på två svenska killar som ville att vi skulle följa med nattklubben Cirque du Soir. Vi sa utan tvekan ja, så efter pubrundan gick vi dit. Det var den sjukaste kvällen av alla sjuka kvällar. Har aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Klubben var som en cirkus. Alltihopa var bara så himla himla lyckat! Bilder kommer.
Nu måste jag sova. Har mycket sömn att ta igen. Kan sova länge imorgon då jag börjar klockan 14, ska bli riktigt skönt! Godnatt.
Feel so close
Då var denna fartfyllda helg över, blandade känslor, minst sagt. När Sofie åkte tillbaka till Sverige idag blev jag så tom. Ihålig, ensam, ångestfylld och ledsen. Vi har haft så sjuka dagar ihop att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag pratar om det. Nu har jag verkligen en anledning till att använda uttrycket "time of my life". Hur töntigt det än låter.
Glädjetårar på Londons flygplats Heathrow.
Efter ett dagsparty plus en utgång på kvällen var jag och Sofie minst sagt bakfulla. Vi mådde dock bättre efter en underbar frukost Jamie Olivers restaurang Recipease...
... Samt parkhäng. 30+
Lite senare på dagen, när Victoria hade vaknat till liv hemma i lägenheten och vi alla hade duschat, tog vi tunnelbanan till Camden market. Där kunde man bland annat njuta av alla länders nationalrätter och drycker.
En sjuk pinsam sak som hände när vi strosade runt på marknaden var när jag pratade vid fel tillfälle. Jag, Sofie och Victoria kommer fram till ett stånd, skådar en riktigt fin kille. Jag slänger ur mig liknande meningar: Han har perfekt hy, han ser ut som Barbie Ken fast brunett. Han ser fake ut för att han är så perfekt. Vi märker att killen börjar skratta. Varför? FÖR ATT HAN VAR SVENSK! Jag blev tomatröd i ansiktet och skyndade mig snabbt därifrån. Mådde illa resten av dagen... Måste tänka på att det bor fler svenskar här än vad man tror. Sofie och Victoria fick sig iallafall ett gott skratt. Själv ville jag bara sjunka under jorden.
Swedish mafia
Hej å hå! Livet i London rullar på och jag trivs allt mer för varje dag som går. Efter stängning på jobbet igår gick jag och mötte upp Rebecka och Lisa på Bond street för att ta ett glas på en cocktail bar. Det blev inte ett glas, utan det blev en hel flaska var. Jag som inte hade ätit något förutom lunch blev askalas, eller det blev vi allihopa förresten. Kvällen var spontan och alldeles för rolig, lyckades filma en hel timme. Mådde mindre bra på jobbet idag, plus att jag jobbade stängning idag med så nu är jag dödstrött.
Senaste dagarna
En dag på jobbet
Middag på Vapiano med Raluca, en tjej från jobbet.
En night out på Project.
Recipease med Linnea och Elin.
Alltid Le pain Quotidien
Var ut med några killar från jobbet i fredags. Det var riktigt jäkla skoj! Är så van att bara gå ut på klubbar som Maddox, Project osv. Så en mer bar blandat med club var ett bra alternativ då tyckte jag. På den sista bilden ser ni Valdemar, Eddie och jag. Det bästa med mitt jobb är alla mina arbetskamrater. Tycker om varenda en och är lycklig över att jag har träffat dom.
Jag har bott här i snart 6 veckor, men det känns mycket mer än så, för det har hänt så otroligt mycket på den här korta tiden. Jag är på riktigt hög av glädje. Mår otroligt bra.
27. 3. 14
På den fjärde dagen ska det ske.
Ingenting kan skilja oss åt
Den här helgen har varit den bästa på väldigt länge. Så rolig att den nästan känns svårslagen.
Men jag tar den från början:
I fredags vaknade jag upp i min lilla och obekväma säng på Trädgårdsvägen, sliten och jävlig efter en rolig kväll med mina arbetskamrater. Klockan var då alldeles för mycket så jag klädde på mig, åkte och handlade, åkte till Sofie. Glömde bort att jag mådde dåligt när jag möttes av min glada pingla (som vanligt). Vi åt ost, kex och marmelad och drack ett par glas vin i väntan på att få skjuts till konserthuset, där vi skulle se symfoniorkestern. Jaja, skratta hur mycket ni vill men det var vackert, och gratis är ju alltid gott som en viss person alltid sa. Efteråt traskade vi hem till mig, öppnade en flaska rött och pratade om... exakt allt. Mycket mycket trevligt!
När jag nu har kommit fram till gårdagen vill jag bara säga: Fyfan vilka underbara vänner jag har. Gamla som nya. Blev rörd till tårar flera gånger under kvällen av ren och skär lycka. Fick fina brev och dikter, som jag knappt kan läsa för att tårarna blockerar synen. Ni är så fina allihopa och tack för att ni kom igår och gjorde hela min dag till en minnesvärd sådan.
Idag började dagen väldigt tidigt, redan klockan sju för att vara exakt. Inte direkt en härlig tid att gå upp när man har varit ute och busat på natten. Men, det gick bra ändå för jag och Pappa skulle iväg på spa i Högbo bruk. Och vad väntade på oss där om inte hotellfrukost. En sjuhelvetes frukost. Efter den mådde jag bra. Sen fick vi en varsin behandling och resten av dagen har vi legat vid poolen, ätit frukt och ångbastat. Riktigt härligt. Dagen har varit perfekt. Helt klart bättre än att ligga i sängen hela dagen och må apa. Men trött må jag vara.
Midnight poison
Ser ni guys? Det börjar bli tomt. Garderoben och klädhängaren är rensad, kvar hänger endast sånt som också är toss eller som jag ska ha på mig närmsta dagarna. Känns konstigt, nervöst, spännande och roligt. Om 12 dagar stänger jag alltså igen resväskan och säger adjöss till familj, vänner och jobb. - Tryggheten jag är van vid och alltid har haft.
Brand new
Snart är jag tillbaka!
#19
