Innan jag bestämde mig för att börja skriva detta inlägg lovade jag mig själv att inte börja gråta, men det är redan försent. Allt känns så himla overkligt att jag inte vet var jag ska göra av mina känslor.
För över ett år sedan tröttnade jag totalt på tanken av att bo kvar i Gävle för resten av mitt liv. Jag ville helst göra något åt det på en gång, men just då var det omöjligt eftersom jag fortfarande gick i skolan. När trean på gymnasiet började lida mot sitt slut var jag inne på att flytta London, som ni vet så har jag alltid varit förälskad i den staden. Men efter en tid rann det ut i sanden och jag ville istället rikta in mig på USA. När jag var mindre hade drömmar om att flytta dit ett år som au pair, men tänkte att det inte var en möjlighet för mig. Men så för några månader sedan insåg jag att ingenting är omöjligt, man måste åtminstone försöka. Det gjorde jag, jag sökte till en skola i Santa Monica som ligger i Los Angeles. Efter någon vecka fick jag ett brev hem från Santa Monica College som gav mig det glädjande beskedet om att jag har alla kvalifikationer för att kunna gå på skolan. Efter det beskedet började jag söka lån från CSN. Och nu har jag blivit beviljad lån, så alla viktiga bitar är på plats! Nu känns allt verkligt, jag är antagen på skolan och jag har fått lån. I mitten av Januari flyttar jag alltså till Los Angeles på obestämd tid!!! Det är självklart hur roligt som helst, men det är även hur jobbigt som helst också. Jag ska lämna min familj, släkt och vänner. Jag ska bo på andra sidan jordklotet med 9 timmars tidsskillnad. Kan ni förstå det? Nej, inte jag heller. När planet lyfter från Arlanda kommer jag vara så himla taggad samtidigt som jag kommer gråta och ha separationsångest. Det har jag redan nu till och med. Men när jag kommer dit tror jag att allt kommer kännas lite bättre. Pappa kommer och hälsar på efter någon månad, och det gör mamma också. Då har vi bestämt att vi ska bila till Las Vegas! Jag kommer gå i skolan och bo vid stranden, och förmodligen kommer jag träffa någon annan svensk som också går på skolan. Förresten, det jag ska studera är photography och eventuellt språk (franska). Jag har läst på ganska mycket om alla fotokurser och det verkar vara roligt och varierande. Tidigare har jag inte alls haft något intresse av foto, men efter alla resor jag gjort har jag fått upp ögonen för det. Jag investerade nyligen i en väldigt bra kamera som jag håller på att lära mig, den är bra att jobba med när man är nybörjare. Nu är mina framtidsplaner avslöjade för offentligheten, och det känns egentligen bara sjukt detta. Är det verkligen sant? Idag firade vi det med en flaska champagne och god mat. Då kändes det på riktigt. Hurra!
